I andra bloggen står allt som är bra, men här.....
Eller prata med någon!!! Men det är få som jag känner att jag kan lätta mig för helt och hållet. och det är det jag behöver göra. Det är så svårt att hitta folk som verkligen inte dömmer en för vad man än tycker och känner.
Några guldkorn till vänner har jag som jag kan prata om vad som helst med. Men efter dagarna känner jag mig bara tjatig och jobbig. Vill inte bemöda dom.
SLÄPP DET! Vill prataprataprata och skrika! HÖGT!
Idag såg jag honom med en annan tjej. Höll henne likadant i handen som han brukade hålla min. Hon frågade mig för en månad sen vem han var... och nu går hon där och håller honom i handen.
Jag förstår om folk är trötta på bittra bloggar och olycklig kärlek, men min andra blogg får ta hand om allt bra som händer i mitt liv. Tur att jag uppdaterar den lite oftare....
Vill inte påverkas mer vill inte påverkas mer vill inte påverkas mer vill inte påverkas mer.
Tvekade 4 timmar utanför hans dörr
Jag visste redan innan att det skulle bli pinsamt
Att jag skulle lätta mitt hjärta för någon som inte brydde sig om det
Men jag ville ha det gjort
Rycka av plåstret
Jag stod utanför hans dörr i fyra timmar...
Redan efter tio minuter hade jag förstått att om jag inte gjorde det nu skulle jag ångra mig väldigt länge efteråt
Vågade inte
Vågade..
inte
Tänkte för mycket
Gick omkring i trappuppgångarna
Upp och ner... första våningen, andra...
tredje
Hjärtslag. Hans våning
Fram till dörren. Var han hemma?
Bort igen, ner på andra våningen.
Peppade.
Fram och tillbaka så i fyra timmar!
Feg? Modig? Inte vet jag.
Men tillslut gjorde jag det
Och resultatet blev det väntade...
Han blev ganska chockad när jag ringde på oanmäld
Jag bad om att få komma in och snacka.
Slängde fram det innan jag ens hunnit sätta mig.
Tyst några sekunder
Sen förklarade han att han inte kände likadant
Sista hoppet borta
Allt var overkligt då så jag reagerade inte på något speciellt sätt
Pratade mer om det. Om förvirringen under året.
När man väl har tagit upp det går det lätt att prata
Gick därifrån, överens. Inget gnabb. Inget sånt.
Bara rent erkänande att jag hade känslor för honom.
Så fort han stängde dörren och jag började gå nerför trapporna kom tårarna
Jag borde ha hatat honom
Efter det följde några månaders förvirring för min del
Ena dagen sa han att han tyckte om mig
Andra ignorerade han mig helt
Trejde ville han att jag skulle följa med honom hem
Dagen därpå ignorerade han mig igen
Jag har aldrg känt mig så omkringkastad
Inombords
Jag borde ha hatat honom
Istället såg jag bara när han var snäll
För han är snäll
Därför blev jag ännu mer kluven
Och det fortsatte
Dag efter dag.
Helg efter helg
Ibland kändes det som att han flörtade med andra.
Och jag visste inte om det var så eller om det var jag som var avundsjuk
Men sen fick jag insikten
Han bryr sig inte om mig
Hur kan det ha ändrats så?
Från att det var han som hela tiden ville vara med mig...
..till att jag kände mig klängig
Kände jag mig dum då eller?
Men trots att jag insett det ville jag inte ge upp det
och det är det som är värst:
Hoppet
Trots att jag var säker på att det var lönlöst så VISSTE jag inte.
Jag ville inte att det skulle vara så
Jag är inte den som pratar om mina känslor heller
Så jag lät det bero
Jag trodde att känslorna skulle försvinna
Att de skulle rinna ut i sanden precis som hans.
Men istället fortsatte det att tära på mig
Hur länge hade jag gått runt såhär?
Väntat... hoppats...
Men de senaste veckorna hade ingenting hänt
så jag fick utrymme att tänka och känslorna saktade ner
Så en dag fick jag nog
Jag var tvungen att ge upp
Men jag skulle aldrig ge upp om jag inte fått höra honom säga det högt
Att det var lönlöst
Då har jag kommit fram till händelsen H, att jag vågade prata.
Inget lyckligt slut
Det tog mer än ett år innan vi började prata. Alltså verkligen prata.
I början tyckte jag det bara var roligt att jag inte förrän då insett vilken go kille jag haft i min kompiskrets rakt framför näsan så länge.
Inga känslor än.
Sen började det kännas som det var mer från hans sida än bara vänskap.
Då blev jag rädd.
Ville jag att han skulle tycka om mig?
Ville jag tycka om honom?
Sommaren kom och vi åkte hem till våra hemstäder.
Träffades ibland
Fick söta sms
"jag saknar dig"
Fan
Vill så gärna ha den sommaren tillbaka, vill göra om allt så han fattade att jag började tycka om honom med. Bara det att jag är sån. Jag vet inte hur jag ska bete mig om någon tycker om mig.
Så hände den första grejen.
Vi strulade. (kyssas, hångla, vad man nu vill kalla det)
Åkte tillbaka till våra hemstäder
Hördes ibland. Telefon, internet... teknikens under
Men fortfarande visade jag inte lika mycket som jag borde ha gjort.
Lätt för mig att säga nu, då var jag bara förvirrad.
Men nån gång där under slutet av sommaren bestämde jag mig.
Jag fick mitt lilla andrum och tog mig en funderare.
Jag menar, vad tänker jag med? Här hade jag en underbar kille som verkade tycka om mig
Men då...
när vi kom tillbaka efter sommaren....
hade något annat förändrats
Jag vet inte vad jag gjorde annorlunda
"Sluta vara så jävla underbar"
det var kommentaren jag fick innan han gick ifrån mig en sommarkväll
Lämnade mig förvirrad
Tycker det är jobbig nu... Det här är stunden jag ångrar som mest att jag inte gjorde något. Jag trodde det skulle lösa sig. Jag blev rädd igen. Jag tackade och tog emot. Om han inte ville ha mig skulle jag inte jaga efter. Fan.
Men det slutade inte där såklart. Det har ju gått flera månader. Av förvirring och försök till tolkande. Och igår fick jag nog. Som tidigare inlägg avslöjat. Resten kommer...
iväg nu...
Herregud, skit också
Det var dags att prata.
Det var dags att ta upp känslor med någon som jag brydde mig om.
Detta är något jag inte gör.
Detta var nog första gången jag gjorde det.
Det tog 14 timmar för mig att våga göra det.
Att våga ringa på dörren.
Ska ge en lite längre rappot om detta ofattbara imorgon. Men nu är klockan snart tre. Det vill säga sovdags.
Här ska inget censureras
Jag har en blogg, en annan blogg alltså.
Där skriver jag mest vad jag gör på dagarna. Roliga grejer men jag skriver aldrig om känslor. Så långt vill jag inte ta det. Men jag har upptäckt att jag är i behov av att skriva av mig ibland.
Skriva av mig för att känna mig bättre, för att få klarhet i saker och ting. Men detta vill jag inte göra till allmän beskådan av kompisar, släkt och personerna som det handlar om.
Därför skapade jag den här bloggen. En anonym blogg. Den är endast till för att jag ska få skriva av mig så mycket som jag vill.
Skriver inte dikter och sånt... jag har upptäckt att det är många som gör det men där ska jag göra er besvikna. Enda lyriken som här ska publiceras är i så fall citat.
Men håll till godo av min anonyma blogg.
