Tappad

Det finns en person i skolan. Som får mig att må så dåligt.
Det handlar inte om mobbig. Inte heller om obesvarad kärlek.
Det handlar om en lärare.

Varje gång jag pratat med den här personen så får jag en klump i magen. En sten som tynger mina steg hemmåt. Det är bara denna person som har denna inverkan på mig.
Budskapet jag får är klart:
Jag är inte värd någonting och jag kommer aldrig att lyckas inom yrket jag utbildar mig till. Det spelar ingen roll hur stora drömmar jag har. Jag kommer inte att lyckas.

Tankarna virvlar.
Jag vill inte tro på det, det gjorde jag inte under ett bra tag heller.
Men ändå... om man får känslan varje dag i över femton veckor, och minst tio till... visst börjar man ta åt sig.

Det finns ingen som innan har fått mig att gråta över min framtid.
Men det får den här människan mig att göra.
Kanske ska jag bara hoppa av. Samtidigt vill jag itne ge den tillfredställelsen till personen.
Tror fan att han kommer ta åt sig äran om jag lyckas.
Nä du! Jag har andra källor som jag tar stöd hos!