Tappad

känner mig som en fucking tonåring
jag beter mig som en, tänkter som en
tror att smärtan aldrig kommer att gå över
trots att jag vet att det blir bättre

men jag verkar vara inne i någon slags mindre derpeisson
min mamma och jag åkte bil idag, hon undrade om jag var nere mycket nuförtiden
det är jag

jag tirvs inte såhär, det passar inte min personlighet

det har varit en mycket, mycket, mycket lång vecka
det känns som att jag har mått såhär i månader
det tar på krafterna
omgivningen suddas ut, allt annat blir betydelselöst

jag vill tillåta mig att bryta ihop för att lyckas komma igen
men är det värt det?
hur tar jag mig upp utan att först ha slått i botten? det är så svårt att bromsa fallet