Tappad

tårarna kommer i vågor
jag tog exemen idag, men det enda jag gråter över är honom
vi träffades
men tog inget ordentligt farväl
"vi ses nog igen"
när?

när vi sågs på dagen var han stressad, kanske var det det som gjorde att han höll en viss distans
men det gjorde att jag kunde gå därifrån med en känsla av att vi fått någon typ av avslut.
även om det var ett kort och tyst sådant
men vi sa att vi nog skulle ses ikväll
vilket vi gjorde, en mycket mycket kort stund
ute på krogen med våra andra vänner
han gled förbi för att säga hej då till oss
vi pratade i en minut, bredvid hans vän
vilket betyder, inget gulligull där inte
skojade lite
kramade om varandra
"när ses vi igen då?"
"jo men ajg kommer nog till din stad jag har ju en syster nära där"


..
...
..
Nog
när?
inte tillräckligt snart
inte snart
kanske om ett år

det där var sista gången på länge
länge
läänge
vi sågs

vetskapen om att vi kanske stöter ihop igen gör mig inte gladare

för igår blev det tyst bestämt: Det kommer inte bli vi

det kommer inte bli vi
det kommer inte bli vi
det är inte vi

jag hade sett fram emot den här veckan
jag trodde alla skulle vara glada, festa natten lång, att han och jag skulle ses ganska ofta

istället har jag gått runt med en knut i magen sen i söndags
den löser inte upp sig, blir snarare starkare
på sista redovisningarna iförrgår började jag nästan hyperventilera
jag skakade av sköld, kämpade mot tårarna, knuten växtre från en femmas storlek till en potatis, jag ville spy
sprang ut, gick på toa, lugnade ner mig
tillbaka
"jag pallar inte mer jag pallar inte mer" loopades i mitt huvud

helt apatisk

fick tag i honom senare
"det ska vi väl kunna"
bröt ihop
grät
grät
fick bita ihop till kvällen
knipa igen tårkanalen
klassträff
ville inte gå, ville vara hemma och tycka synd om mig själv men visste också att jag skulle gräma mig i många år om jag inte pallrade mig dit.
det blir inte bättre av att sitta hemma och analysera, man gräver sig bara djupare och djupare ner

i träsket, här jag inte vill vara

hur kan jag vara så ledsen?
jag hade bestämt mig för att inte bry mig
trodde inte att jag skulle bry mig
intalade mig att jag inte skulle bry mig

kanske var det för att det blev ett sånt abrubt avslut
för att jag hade sett det framför mig på ett annat sätt
att jag trodde vi skulle ta ett långsamt farväl, hela veckan
istället klämdes det ihop på en halvtimme hos honom och några minuter tillsammans med alla andra.

att jag inte sprang efter
att jag inte svalde den sista stoltheten, jag har ju varit så bra på att skita i stoltheten det senaste.
jag villeville gå efter
men hade en syster med som itne visste någonting, ett par kompisar som skulle titta snett på mig, som troligtvis vet att det inte är något från hans sida

men nu när jag ser det svart på vitt: Det skulle ju bara ha vart att gå in!
faktiskt! FAAAAAAAAAaan
sista tåget
gick

det kommer inte fler tåg
inte den här gången
definitivt
fan

jag vet itne när jag ska sluta skriva
kanske när det börjas kännas bättre
men det gör det inte
inte den här gången
annars brukar jag känna mig lättad när jag får det svart på vitt
när jag kan skriva av mig

men inte nu
varför inte nu

jag tror jag vet
för nu slår mig sanningen bara hårdare: jag skulle agerat på ett annat sätt
jag skulle sagt något
jag skulle gått efter
jag skulle öppnat
jag skulle förklarat för min syster
jag skulle åkt hit tidigare
jag skulle ringt
jag skulle inte ringt en annan gång
jag skulle jag skulle jag skulle
det är lätt att vara efterklok, men jag verkar ha varit extra dum i huvudet den här veckan.

varför ska jag alltid skylla på mig?
för att det är bara mina egna handligar jag kan stå för, eller inte vilja stå för

klumpen är inte borta
imorgon ska jag packa mina saker och flytta
på söndag ska jag arbeta
ett extraarbete jag ska vara mycket glad och stolt över, men just nu kan jag inte glädjas åt det. jag kan bara se mig sitta och våndas och göra ett kasst arbete
helt livlös. jag kommer inte göra ett bra intryck

jag skulle inte kunna säga att jag älskar honom
när gör man det?
eller vill jag det? jag skulle VILJA älska honom. men hans distans gör det svårt för mig att släppa efter.
om han hade släppt i mig hade jag kanske släppt in honom.
nej jag hade gjort det
det var väl bara det som var problemet
att jag kände mig utanför ibland
men det beror som sagt på honom
om han inte stängt ute mig skulle han vara allt
allt
 
jag tycker om honom
mycket
det har jag inte sagt till någon
för att jag itne vill visa mig blödig, sårbar, öppen kanske

eller tycker jag om honom?
eller tycker jag om tanken på en Honom
kär i kärleken, det utrycket har man hört men jag har aldirg tyckt att det passar mig
kanske gör det det

jag intalade mig att jag såg andra killar
men just nu vill jag inte ha någon annan
man saknar itne kossan förrän stallet är borta????

jag vet inte
jag vet ingenting
fannnnn

det här hjälper inte
jag vill gråta
behöver prata med någon som känner honom
bolla tankar
förklaringar
jag vill prata Med honom
vill säga att jag tycker om honom
men vill jag höra svaret?
jag antar att jag vet svaret, kanske är det vad jag behöver höra för att gå vidare
av erfarenhet vet jag att det funkar:) (läs mitt allra första inlägg, typ...)

tårarna har slutat rinna. men de kommer snart igen
jag vill gråta tills inget finns kvar

det jobbiga är att bära upp en fasad. i minst 10 dagar till
sen ska jag bryta ihop, ensam i min säng
låsa in mig
och komma igen

hur länge tar det innan klumpen är borta?

det finns väl inget bra sätt att avsluta detta inlägg