Tappad

känner mig som en fucking tonåring
jag beter mig som en, tänkter som en
tror att smärtan aldrig kommer att gå över
trots att jag vet att det blir bättre

men jag verkar vara inne i någon slags mindre derpeisson
min mamma och jag åkte bil idag, hon undrade om jag var nere mycket nuförtiden
det är jag

jag tirvs inte såhär, det passar inte min personlighet

det har varit en mycket, mycket, mycket lång vecka
det känns som att jag har mått såhär i månader
det tar på krafterna
omgivningen suddas ut, allt annat blir betydelselöst

jag vill tillåta mig att bryta ihop för att lyckas komma igen
men är det värt det?
hur tar jag mig upp utan att först ha slått i botten? det är så svårt att bromsa fallet

inget i mitt liv klaffar nu

var ska jag jobba, klarar jag det här yrket
ska jag satsa på idrotten? som jag längtat efter i tre år men samtidigt glidit längre ifrån
vad skulle hänt om jag inte klantat till det med honom
vill jag bo i den här stan? jag trivs ingenstans just nu

tårarna kommer i vågor
jag tog exemen idag, men det enda jag gråter över är honom
vi träffades
men tog inget ordentligt farväl
"vi ses nog igen"
när?

när vi sågs på dagen var han stressad, kanske var det det som gjorde att han höll en viss distans
men det gjorde att jag kunde gå därifrån med en känsla av att vi fått någon typ av avslut.
även om det var ett kort och tyst sådant
men vi sa att vi nog skulle ses ikväll
vilket vi gjorde, en mycket mycket kort stund
ute på krogen med våra andra vänner
han gled förbi för att säga hej då till oss
vi pratade i en minut, bredvid hans vän
vilket betyder, inget gulligull där inte
skojade lite
kramade om varandra
"när ses vi igen då?"
"jo men ajg kommer nog till din stad jag har ju en syster nära där"


..
...
..
Nog
när?
inte tillräckligt snart
inte snart
kanske om ett år

det där var sista gången på länge
länge
läänge
vi sågs

vetskapen om att vi kanske stöter ihop igen gör mig inte gladare

för igår blev det tyst bestämt: Det kommer inte bli vi

det kommer inte bli vi
det kommer inte bli vi
det är inte vi

jag hade sett fram emot den här veckan
jag trodde alla skulle vara glada, festa natten lång, att han och jag skulle ses ganska ofta

istället har jag gått runt med en knut i magen sen i söndags
den löser inte upp sig, blir snarare starkare
på sista redovisningarna iförrgår började jag nästan hyperventilera
jag skakade av sköld, kämpade mot tårarna, knuten växtre från en femmas storlek till en potatis, jag ville spy
sprang ut, gick på toa, lugnade ner mig
tillbaka
"jag pallar inte mer jag pallar inte mer" loopades i mitt huvud

helt apatisk

fick tag i honom senare
"det ska vi väl kunna"
bröt ihop
grät
grät
fick bita ihop till kvällen
knipa igen tårkanalen
klassträff
ville inte gå, ville vara hemma och tycka synd om mig själv men visste också att jag skulle gräma mig i många år om jag inte pallrade mig dit.
det blir inte bättre av att sitta hemma och analysera, man gräver sig bara djupare och djupare ner

i träsket, här jag inte vill vara

hur kan jag vara så ledsen?
jag hade bestämt mig för att inte bry mig
trodde inte att jag skulle bry mig
intalade mig att jag inte skulle bry mig

kanske var det för att det blev ett sånt abrubt avslut
för att jag hade sett det framför mig på ett annat sätt
att jag trodde vi skulle ta ett långsamt farväl, hela veckan
istället klämdes det ihop på en halvtimme hos honom och några minuter tillsammans med alla andra.

att jag inte sprang efter
att jag inte svalde den sista stoltheten, jag har ju varit så bra på att skita i stoltheten det senaste.
jag villeville gå efter
men hade en syster med som itne visste någonting, ett par kompisar som skulle titta snett på mig, som troligtvis vet att det inte är något från hans sida

men nu när jag ser det svart på vitt: Det skulle ju bara ha vart att gå in!
faktiskt! FAAAAAAAAAaan
sista tåget
gick

det kommer inte fler tåg
inte den här gången
definitivt
fan

jag vet itne när jag ska sluta skriva
kanske när det börjas kännas bättre
men det gör det inte
inte den här gången
annars brukar jag känna mig lättad när jag får det svart på vitt
när jag kan skriva av mig

men inte nu
varför inte nu

jag tror jag vet
för nu slår mig sanningen bara hårdare: jag skulle agerat på ett annat sätt
jag skulle sagt något
jag skulle gått efter
jag skulle öppnat
jag skulle förklarat för min syster
jag skulle åkt hit tidigare
jag skulle ringt
jag skulle inte ringt en annan gång
jag skulle jag skulle jag skulle
det är lätt att vara efterklok, men jag verkar ha varit extra dum i huvudet den här veckan.

varför ska jag alltid skylla på mig?
för att det är bara mina egna handligar jag kan stå för, eller inte vilja stå för

klumpen är inte borta
imorgon ska jag packa mina saker och flytta
på söndag ska jag arbeta
ett extraarbete jag ska vara mycket glad och stolt över, men just nu kan jag inte glädjas åt det. jag kan bara se mig sitta och våndas och göra ett kasst arbete
helt livlös. jag kommer inte göra ett bra intryck

jag skulle inte kunna säga att jag älskar honom
när gör man det?
eller vill jag det? jag skulle VILJA älska honom. men hans distans gör det svårt för mig att släppa efter.
om han hade släppt i mig hade jag kanske släppt in honom.
nej jag hade gjort det
det var väl bara det som var problemet
att jag kände mig utanför ibland
men det beror som sagt på honom
om han inte stängt ute mig skulle han vara allt
allt
 
jag tycker om honom
mycket
det har jag inte sagt till någon
för att jag itne vill visa mig blödig, sårbar, öppen kanske

eller tycker jag om honom?
eller tycker jag om tanken på en Honom
kär i kärleken, det utrycket har man hört men jag har aldirg tyckt att det passar mig
kanske gör det det

jag intalade mig att jag såg andra killar
men just nu vill jag inte ha någon annan
man saknar itne kossan förrän stallet är borta????

jag vet inte
jag vet ingenting
fannnnn

det här hjälper inte
jag vill gråta
behöver prata med någon som känner honom
bolla tankar
förklaringar
jag vill prata Med honom
vill säga att jag tycker om honom
men vill jag höra svaret?
jag antar att jag vet svaret, kanske är det vad jag behöver höra för att gå vidare
av erfarenhet vet jag att det funkar:) (läs mitt allra första inlägg, typ...)

tårarna har slutat rinna. men de kommer snart igen
jag vill gråta tills inget finns kvar

det jobbiga är att bära upp en fasad. i minst 10 dagar till
sen ska jag bryta ihop, ensam i min säng
låsa in mig
och komma igen

hur länge tar det innan klumpen är borta?

det finns väl inget bra sätt att avsluta detta inlägg

det ska "väl" funka

SLIPP DÅ!

Igen sitter jag här.
skriver av mig, skriver av mig.
för jag vill inte visa vad jag känner
inte för honom, inte inför andra
för jag blir långsamt nobbad

andra tror att vi nästan är ihop
men jag känner honom bara sträva emot
vill inte vara jobbiga tjejen
så jag får väl släppa taget

Kanske lika bra
han flyttar åt sitt håll, jag åt mitt
det skulle nog inte hålla i längden
intalar jag mig

Det finns en person i skolan. Som får mig att må så dåligt.
Det handlar inte om mobbig. Inte heller om obesvarad kärlek.
Det handlar om en lärare.

Varje gång jag pratat med den här personen så får jag en klump i magen. En sten som tynger mina steg hemmåt. Det är bara denna person som har denna inverkan på mig.
Budskapet jag får är klart:
Jag är inte värd någonting och jag kommer aldrig att lyckas inom yrket jag utbildar mig till. Det spelar ingen roll hur stora drömmar jag har. Jag kommer inte att lyckas.

Tankarna virvlar.
Jag vill inte tro på det, det gjorde jag inte under ett bra tag heller.
Men ändå... om man får känslan varje dag i över femton veckor, och minst tio till... visst börjar man ta åt sig.

Det finns ingen som innan har fått mig att gråta över min framtid.
Men det får den här människan mig att göra.
Kanske ska jag bara hoppa av. Samtidigt vill jag itne ge den tillfredställelsen till personen.
Tror fan att han kommer ta åt sig äran om jag lyckas.
Nä du! Jag har andra källor som jag tar stöd hos!

Jag har aldrig kännt av den här pressen förut. Inte såhär påtagligt.
Jag har alltid fnyst åt de som klagar på sin vikt och utseende.

Men det var innan jag slutade träna.
Och det känns!
Förut tränade jag 4 gånger i veckan, nu tränar jag 1 gång i månaden
Inte konstigt att min vikt är i obalans.

Först ersattes musklerna med fett. Och nu när de är ersatta och klara så börjar jag svälla.
Usch va äckligt det låter. Men så är det. Vill inte.
Mår dåligt av vetskapen att jag kan se bättre ut, och inte har tid att göra något åt det

Så istället har jag börjat tänka på maten.
Det gör att jag mår ännu sämre
Jag tycker inte om att behöva tänkta på min vikt.
Träna 4 gånger i veckan och äta hur mycket man vill! Dit ska jag komma tillbaka tillslut!

Snart... lättar saker och ting upp sig... och då är det träning som gäller!
4 gånger i veckan hinner jag inte med
Men åtminstone en gång i veckan! Kom igen liksom!
Jag kommer må så mycket bättre
Istället för att sitta på arslet dag ut och dag in och känna rumpan breda ut sig mer och mer.

Trevligt ändå att jag inte skrivit här på ett tag.

En ny årstid, en ny idiot.
Hehe

Snart måste jag bara erkänna att det är jag som är idioten.
Det är väl såhär världen ser ut.
Jävla köttmarknad
Jag tycker det är så obehagligt att gå ut varje helg och se den. Oftast lyckas jag ignorera äckelkänslan, men i helgen mådde jag verkligen dåligt av allt svineri.

Iaf. Snabb uppdatering av föregående inlägg: Några veckor senare hörde han av sig. Bara några dagar efter att jag kom tillbaka till stan. Döm om min förvåning. Han ville ses. Några dagar senare gjorde vi det.
Hej! EXAKT samma upprepning.
Skillnaden var väl att jag inte blev förvånad den här gången. Inte förkrossad, bara jävligt besviken. Träffas. Prata. Klicka. Catch up. Sova där. Lalala. Prata. Puss hej. Höras i några dagar efteråt.
Tystnad.
Va FAN!
Jag är så himla dum.

Men! Det som är gött är väl att det blev definitivt. Sommaren gick och jag är väl bara bitter.

Sen kom nästa idioto.
Slutet av sommaren. Det som är positivt i den historien är att det blev lite omväxling i tankebanorna. Jag blev förvånad själv. Trevlig kis. Trodde jag inte om honom.
Den här var jag dock försiktig med, eftersom jag vet vad han går för.
Lyckades hålla mig borta från känslor ett jävla tag.
Sen vände det plötsligt en kväll.
Jag började fundera
Det ska man aldrig göra
Tankar trasslar man in sig i

Sen gick det en vecka. Jävla skit. Han sa förlåt. Men egentligen bad han om tillåtelse. Att gå hem med en annan tjej.
Underbart.

Kommer inte lägga sig helt förrän jag hittar något annat.
Någon annan
Men som sagt: Det vill jag inte! Vill inte! Vill ha den här.

Men det har lagt sig! Enda anledningen till att jag skriver nu är att jag fått ett litet återfall. Detta på grund av att jag blev påminnd lite bryskt om vad jag inte kan få.

Men är jag inte duktig så säg? Säkert en månad sen jag skrev här sist.... ska kolla det sen. Alltså en månad sen jag kände att det var så illa att jag ville skriva av mig.

Och det är gött. Även om jag denna månad mycket väl vetat med mig att jag fortfarande vill ha honom. Att ifall han hör av sig kommer jag få hjärtslag och tralla runt på moln i fem dagar.
Men skillnaden är att jag inte förväntat mig något nu. Jag har nästan... nästan... nästan förlikat mig med tanken på att jag inte kommer att höra av honom på ett antal veckor.
Sen, när jag kommer tillbaka i sommar så kan jag ta skiten då. Väntan, undran och kvalen i ifall jag ska höra av mig eller om det är kört. Men just nu kan jag inte göra mer. Bollen ligger hos honom.
Jag är såklart lessen över att han inte bollar med mig mer men som sagt. Jag kan inte göra mer utan att bli patetisk.

Men det finns ju en anledning till att jag idag känner för att skriva av mig. Och det är för att jag känner mig just patetisk. Jag har ju hittat någon som jag faktiskt kan tänka mig. Nu snackar vi kanske inte Han med strt H, då låter ajg ännu mer patetisk eftersom vi inte kännt varandra så länge... men det skulle definitivt kunna vara något sådant. Jag var dö-kär.... ÄR dökär när jag tänker på det, när jag tänker på vad jag blev attraherad av.

Det är inte nyttigt att älta det. Men jag vill inte lämna det! Vill inte vill inte.
Han skickade ett "facebookmeddelande" på min födelsedag. Jag svarade. Han har inte svarat tillbaka. BLÄ! Så där kom mitt återfall. När jag överhuvudtaget blev påminnd av hans existens.
Varför!? Vad gick snett? Det kändes så HIMLA bra den där dagen. Så BRA! Jag tänkte till och med på det: "Hur kan det gå såhär lätt? Det kan inte gå såhär bra!" Så rätt så rätt. Lura aldrig dig själv att tro att något ska gå lätt.

Stolt.
Bestämde mig för att skicka ett sms. Bara några ord och utan fråga. Inget att vänta på svar på alltså. Sen itne tänka på det förrän sommaren då jag kommer hem igen.
Och det har jag (nästan) inte gjort.
Nu har jag gjort en intresseanmälan och vi vet båda när jag kommer tillbaka. Ingen idé att grubbla fram tills dess, nu måste jag koncentrera mig på andra saker.

Visst, självklart är jag besviken på att inte ha hört något ändå (förutom ett halvt sms i fredags som jag inte förstod nånting av). Stundtals blir jag riktigt bekymrad. Men den här gången har jag åtminstonde visat mitt intresse och kan inte skylla på mig själv i det här stadiet. Något ajg däremot kunde vart bättre på var i början, när jag trodde han hade flickvän. Det blev så konstigt så jag tog lite avstånd. Borde kanske visat intresse med en gång efter det där.

Nä nu börjar jag analysera. Smäll på fingrarna ska jag ha för det.
Smsen ska jag inte ens börja med, där finns antingen alla svar eller inga alls. Troligen inga så HEJ DÅ!

Stressen tar tag i mig. Nu är det snart tentatider!
Hej me er

Sitter här alltför långt bort för att träffa männshan.
Jag tycker att jag borde vara duktigare på att skiva här när jag faktiskt mår bra. Haha, jag lovar. Varannan dag tycker jag att livet ser riktigt ljust ut. Solen skiner osv. De dagarna är jag dessutom någorlunda säker på att allt det här som jag skriver om kommer att lösa sig.
Men det är när det är tvärtom som jag skriver här.
Haha, som nu
Nu vill jag bara sjunka genom jorden och aldrig komma upp igen.
Jag tog mod till mig igår (igår var en bra dag) och kontaktade honom
inget svar

så idag är det svart
svart
magont
inga tårar än, men de kan ligga på lur om han inte svarar snartsnartsnart

dessa dagar har jag dessutom inget tålamod, jag vill ha svar på allt NU, men det är nu jag inte vågar fråga för jag mår skit

kan inte sluta tänka på det
tror han har slutat tänka på mig dock... inte så konstigt
jag känner själv att jag börjar flyta iväg med tankarna även om de finns kvar.
så blir det när det inte är nära inpå, "aktuellt", när han inte står bakom knuten hela dagarna.

Men jag vill att han ska stå runt knuten hela dagarna
jag känner mig som en stalker

tänk om han skulle veta hur jag resonerar i min skalle
om jag hade vart han skulle jag hade inte bivit attraherad av mig direkt, haha
men jag tror att alla är sånna, inuti.
Om man skulle få reda på folks tankar så skulle vi alla sättas in på hispan.

Särskillt inte när det gäller löööve.
Inte konstigt att brott, mord och krig kan ha sin grund ur kärlek. Sjukt.

Okej, det känns som flera månader sen jag uppdaterade. Men det är bara några ynka veckor.
Inte lika uppgiven längre... eller?
Jag vet inte
Det har varit en bergochdalbana
Efter ett tag verkade det bli som innan igen, lite serious flirting alltså.
och jag fattade inget som vanligt i framtiden.
Stundtals har jag bara blivit besviken och undrat varför jag ens försöker intala mig att han tycker om mig
Andra stunder bannar jag mig för att jag inte tagit mer initiativ, eller tagit tillfällen i akt eller vad man kan uttrycka det som.
Ibland känns det som att han undviker mig, ibland som att han dröjer sig kvar med mig.
Men vilket är det vilket är det vilket är det?

Han är så himla bra. Jag är fortfarande i pladask-stadiet. Har inte lyckats kravla mig upp än. Tyvärr? Jag kan inte se något klart på grund av det.
Igår tog vi farväl på ett tag, jag åker iväg i några veckor.
Blev ett sånt där dröjande farväl. ingen viste riktigt vad vi skulle säga. Och precis när vi verkade komma en liten bit på vägen i kanske-uttryckta-känslor så avbryts vi såklart av två glada gossar.
Avbrutet.
Sen var de tvugna att åka och vi fick ingen mer chans att prata.
Så nära.
Klarhet... vill ha

Och nu till en otroligt ärlig tanke (ingen censur här inte, som jag skrev i första inlägget)
Jag är orolig för att han hinner hitta någon annan innan jag kommer tillbaka.
När jag kommer tillbaka om några vekor kommer jag bara vara i samma stad som honom i några dagar, sen åker jag igen. Och likadant igen.
Kommer han ge upp mig? Hinna hitta någon han faller pladask för? Någon som inte tvekar utan tar chansen när hon får den.
Grejen är att jag inte tvekat inom mig själv den här gången! Det enda jag tvekat för är om mina känslor är besvarade. Det är skrämmande.
En ängslig tanke, kanske i avundsjuk-stadiet. Men grejen är att om han hade varit min pojkvän hade jag absolut inte vait orolig. Han är en att lita på, men nu har vi inte lovat varandra något.


Lovar mig själv igen att inte tro att det ska gå vägen. Därifrån kan det bara gå uppför.
En månad... jag trodde aldrig jag skulle hinna tycka om någon så mycket efter bara en månad. Måste vara något att satsa på då... eller?

M
Det var bra
Bästa sättet att sluta älta någon  är att finna någon annan
och den här var bra
men fan i helvete
upptagen
glömde säga det eller?

Nu ger jag snart upp
Bara tomt hela tiden
ingen att dela med
trött på att ha tusen killkompisar men ingen som vill ha hela mig

man trodde ju att någon
någon
såg mig

om jag hade haft en pulsklocka på mig då jag fick reda på att har flickvän...
den skulle slå över maxpuls. Jag trodde jag skulle få hjärtattack.

Det är så skönt att skriva av sig lite ibland för nä rman får ner tankarna svart på vitt så inser man oftast att de är helt meningslösa. Löjliga.
Och då mår man mycket bättre